tankar från andra sidan häcken
Eftersom jag för tillfället är arbetslös och skollös så tänkte jag ta upp några tankar som jag fick när jag stog i duschen. Ta det som du vill som läsare men det kanske kan ge en tankeställare på hur vi ser på människor som sitter i en sits som kan vara svår att ta sig ur. Det blir ibland som en ond cirkel, men jag kan inte tala för alla bara för mig själv. Here we go..
Du säger att jag ska skaffa mig ett jobb, varje dag söker jag minst ett, om det finns något arbete att söka. Vi är många som sitter i den arbetslösas situation.
Du säger att jag ska läsa om jag inte kan få ett jobb, det var ju det jag gjorde, jag försökte skaffa mig en utbildning så att jag kan försörja mig själv.
Du säger att folk utnyttjar systemet och lever på bidrag istället för att göra något, och ja det finns säkert folk som gör det, men vet du hur det känns att få lov att gå till socialen för att be om försörjningsstöd? Att sitta där och veta att personen bakom bordet kan bestämma om du får pengar så du kan betala hyran en månad till. Och det är inte bara en sak som du som bidragstagare måste ha gjort för att få pengarna, det är en massa saker som du måste göra och redovisa.
Du säger sälj dina saker så du kan få ihop pengar då. Vilka saker ska jag sälja? Mig själv?
Du säger att bidragstagare tydligen har råd att handla kläder, gå på krogen, äta ute etc. Jag handlar inga kläder till mig, de flesta kläder jag har på mig är arvegods ifrån folk som har tröttnat på sina kläder eller köpta på loppis eller second hand. Krogen har jag inte råd med, har inte ens råd med en lättöl från affären och att äta ute eller unna mig någon annan lyx, ja det hoppas jag att jag har råd med någon dag när jag har ett jobb. Har inte ens råd att gå till frisören utan satte saxen i mitt eget hår för att få det mindre slitet, det blev lite ojämt men shit the same.
Du säger sälj katterna så slipper du betala för dom. Jag svälter heller än att sälja det enda av värde som jag har, Katterna möter mig i en annars kall, mörk och tom lägenhet. De tröstar mig när jag är ledsen, de visar att de saknat mig när jag varit borta och de finns här och delar min glädje de dagar då allting inte känns så tungt. Jag har inget annat som kan ge mig den glädjen som de gör, de är mina livspartners som gör att det är värt att gå upp på morgonen för att kämpa och överleva ytterligare en dag i den gråzonen jag befinner mig i nu.
Det är lätt att döma människor och mindre lätt att se hur den faktiska situationen ser ut.
Det kan vara svårt att erkänna att det faktiskt inte är som vi trodde det var.
Men det är inte bara personer som får försörjningsstöd som har det tungt, det finns många andra människor där ute som dagligen kämpar för att få livet att gå ihop och överleva.
Jag som bidragstagare försöker få livet att gå ihop, och försöker att göra en förändring. Du kanske inte vet den verkliga anledningen till varför jag gå på bidrag. Så döm mig inte, det kan vara du som sitter i min situation nästa gång och då ska jag försöka låta bli att döma dig.
Det krävs mod att leva varje dag och innan du dömer någon annan så gå en mil i deras mockasiner. När du har en vän som hamnar i en svårt situation, försök då att stanna kvar och stötta och hjälpa. Jag lovar att du en dag får igen det om det verkligen är en vän.
Jag skulle gärna gå ut och fika med mina vänner, eller gå på bio, eller käka ute eller unna mig en resa någonstans. Men min situation ser inte ut så just nu. Acceptera det och om du nu vill fika eller käka en bit mat, kan vi då inte baka en kaka ihop eller ha ett knytkalas?
Det kan vara svårt att acceptera, men det är svårare för mig som alltid måste tacka nej för att jag inte har råd. Och till slut om det går riktigt långt och riktigt illa så blir jag isolerad och ensam utan vänner.
Hjälp mig istället och kom med förslag som inte kostar någonting, en härlig promenad i vårsolen kan vara en idé.
Det är inte lätt att stå på andra sidan häcken och se hur livet ser ut på den andra sidan. Men du som är på andra sidan, fatta mod och kliv igenom och se hur det ser ut på andra sidan häcken där jag befinner mig nu.
Jag smittar dig inte med någon sjukdom, eller rånar dig eller hånar dig. Jag välkomnar dig och bjuder dig på en mugg te, och jag är samma människa som jag var förut bara lite fattigare.
Och eftersom du nu inte ska deppa ihop helt och håller så tänker jag bevisa att jag är samma människa som förut genom att berätta en historia;
- Varifrån kommer de leriga fotspåren?
- Jag vet inte men de har förföljt mig hela dagen.
Tills vi ses
Pöss på pannan
