Om man tittar på samhället i stort så finns fördomar överallt, i alla kontexter och i alla sociala sammanhäng där människor möter varandra. Det kan vara fördomar mot homosexuella, heterosexuella, invandrare, olika trosåskådningar, vegetarianer etcetera. Ingen människa är fördomsfri, det är totalt omöjligt. Men man kan ha mindre eller mer fördomar mot vissa grupper av människor eller personer. Jag är inte perfekt själv, jag har en massa fördomar, och det kan jag erkänna. Till exempel så tror jag att alla gubbar i keps kör bil illa, och att alla Stockholmare aldrig ler och är jämt stressade. Men ibland så sätts mina fördomar på prov och jag blir bevisad motsatsen. Här om veckan när jag satt på tunnelbanan så var det en kvinna som började prata med mig, och vi pratade hela vägen in till t-centralen. Istället för att titta bort och ignorera så pratade hon med mig. Och när jag stämplade min biljett så fick jag ett leende av personen som satt i kassan och hen önskade mig en trevlig dag.

Så vad kan man då göra för att övervinna sina fördomar och verkligen jaga bort de ur ens liv? Ja jag har inget egentligt svar på detta, jag tror vi alla måste hitta vårt egen lösning för att kunna få bort fördomarna i vårt samhälle.

Det är en tragedi med fördomar och många gånger så funderar jag på om det är vår egen rädsla för det som är okänt som skapar dessa fördomar. Att vi är så rädda för det som är nytt och som vi inte vet så mycket om att vi dömer det på förhand, innan vi ens vet vad det handlar om. Våra rädslor är egentligen farliga, ja om vi nu inte pratar om en ”normal” rädsla som alla någon gång kan känna, speciellt om vår rädsla hindrar oss att göra något nytt, möta nya människor eller utforska nya miljöer.

Vad har vi på att förlora egentligen på att säga hej till en okänd människa? Tänk om ditt hej kanske gör den personens dag. Eller bara en sådan enkel sak som att säga tack till personen som stämplar din biljett, tar betalt för ditt kaffe eller serverar dig din mat. Bara ett leende kan värma en frusen själ.

Så när vi överfalls av dessa fördomar och rädslor, kan vi då konfrontera dessa för att övervinna dem eller ska våra rädslor få bli ännu större och till slut kanske leda till något så fruktansvärt som ett brott mot just den målgruppen som rädslan riktas emot?

Vi kan se i dagens samhälle hur olika grupper vinner mark, inom politiken, inom samhällssektorn med mera. Dessa grupper har åsikter, värderingar och fördomar mot vissa grupper i samhället. De uttrycker sina åsikter och sina fördomar, de sprider sitt fördomsfulla hat och folk lyssnar på dem och vågar inte ta reda på om detta verkligen stämmer.

Detta är något jag hittade på nätet;

Det är viktigt att den traditionella familjen utgör en odiskutabel norm för samhället, eftersom det är där kommande generationer blir till och fostras. Under tusentals år av människans utveckling har detta varit normen, de samhällen som inte haft denna norm har inte lyckats nå civilisationsframsteg eller till och med gått under. Till skillnad från normala familjer (mamma, pappa, barn) är homosexuella relationer onormala och ger uttryck för en defekt.

Samtidigt har även homosexualitet funnits i alla samhällen. Alla har tyvärr inte möjligheten att bilda familj, och det är oftast inte deras fel. Vi är inte på något sätt fientliga mot homosexuella som inte gör en stor sak av sin sexuella läggning. Att vara homosexuell är ett dolt handikapp som inte syns utanpå, men som är värre än många andra handikapp i det avseendet att man inte kan bilda familj.

Själva ordet perversion betyder ”förvrängd” eller ”kastad över ända” och inkluderar också ett moraliskt fördömande. För att samhället ska bevara och stärka den heterogena friska normen är det viktigt att kärnfamiljen moraliskt upphöjs över homosexualitet. Annars riskerar man det som sker idag, nämligen att homosexuella luras att vara ”stolta” över sitt handikapp.

^{(http://www.nd.se/vaara-aasikter/politik/fraagor-och-svar/varfoer-kallar-ni-homosexuella-relationer-foer-perverterade.aspx)}

Det finns fler åsikter om just homosexuella, att det är en sjukdom som kan botas med förbön, att det är en abnormitet, att homosexuella ska leva i celibat och jag hittade även följande citat på nätet;

Eric, 25 år, är en av dem som blivit medveten om Pingströrelsens syn på homosexualitet som en synd. Han var 15 år när han blev troende och gick med i Pingstkyrkan.

– Jag var lite mobbad och hade inga vänner och då träffade jag några kristna. De verkade vara jättesnälla och de sa att den tron var den rätta och att man kunde komma som man är.

När Eric var i sextonårsåldern blev han här i en kille. Han berättade om det för sina kristna vänner, som bland annat var med i Pingstkyrkan. Att de var extra hårda mot homosexuella var inget han då hade märkt av, berättar han. Men det blev han nu varse.

Vad kunde de säga?

– Att homosexualitet är en demon. De kunde säga att det var en sjukdom och det gick att bota.

Hur kändes det att höra?

– Då trodde jag på det, att det var en demon.

För en tid sedan följde Eric med en av sina kristna vänner till en frikyrklig konferens. Han hamnade på ett tältmöte på området. Inne i tältet satt ett antal personer som Eric träffat förut, bland annat pingstvänner. De visste att Eric var homosexuell. En äldre kvinna sa att Eric behövde förbön.

Predikanten visade Eric att han skulle sätta sig i en bänk, längst fram. Han ville be för att Eric skulle bli fri från sin homosexualitet.

–      Han började be och jag började säga emot, ”jag vill inte ha förbön, det här är inte rätt”. Och då började han ta Bibeln då och slog mig i huvudet med den några gånger. Slå ut demonerna, sa han. Jag blev helt chockad. Han slog ju med kraft och jag försvarade mig och tog upp handen, jag fick en spricka i fingret. De var väl 30 stycken som bad och skrek. Minns jag rätt så var fick jag säkert fler Biblar i huvudet från andra människor. Jag kände händer och på min kropp och så. Jag kände mig väldigt kränkt som människa.

(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3750914)

Är nu medveten om att jag har tagit upp just om homosexuellas utsatthet av fördomar, men jag anser att detta är en viktig aspekt på fördomar som denna grupp möter i samhället. I ett samhälle där vi anser oss vara öppna, jämställda och fördomsfria, så finns det mycket fördomar kvar och öppenheten som ska finnas, finns inte alltid.

Många utav dessa fördomar leder till våld, inte bara nu mot gruppen HBT - personer utan även andra utsatta grupper. Utlandsfödda svenskar, fysiskt och psykiskt handikappade eller andra personer som sticker ut från det normativa samhället som vi har. Bryter vi mot de osynliga normerna riskerar vi att bli utsatta för diverse kränkande handlingar, vi riskerar att bli stigmatiserade och vi riskerar att utsättas för våld, just på grund av vilka vi är, vårt utseende, vår trosåskådning, vår etnicitet, vår sexualitet etcetera.

Är inte detta sjukt i ett så framskridet samhälle som vårt? När det gäller våra idéer, tankar och normer om vad som är rätt och vad som är fel så måste vi någon gång fråga oss själva om det här är något vi har fått med oss via samhället eller om det faktiskt är våra åsikter. I stundens hetta kan vi då stå för dessa åsikter eller vänder vi kappan efter vinden? Och har vi någonting som stöder våra åsikter?

Jag har lärt mig att man ska älska alla människor, oavsett vilka de är. Ibland måste man våga tänka utanför sin lilla trygga låda och se att världen innehåller lika mycket färger som den innehåller människor. Att det finns lika mycket åsikter som det finns människor. Att det finns lika många tolkningar av verkligheten som det finns människor i världen. Dina åsikter – mina åsikter, din tro – min tro.

Jag vill inte med detta säga vad du ska tycka och tänka, det har jag ingen rätt till. Men jag vill belysa för dig att det finns andra sätt att tänka på, och se problem som dyker upp.

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”(Albert Einstein)

Ha en riktigt skön vår nu och passa på att njuta nu när vi går mot en ljusare årstid.

Peace på er och pöss på pannan