Igår dog Kristian Gidlund, idag hyllas han.

Jag har tänkt mycket på allt hat som finns i världen och hur vi människor många gånger missar all kärlek som finns. Kärleken till livet, så mycket att man egentligen aldrig ger upp.

Kärleken till sin nästa, så man älskar villkorslöst.

Kärleken till ett djur, ett barn, ett liv.

Men överallt fokuseras det på negativa saker.

Kristian Gidlund var en ljusbärare, han trots smärta, sjukdom och en dödlig diagnos, spred ljus och hopp hos människor. Han gav aldrig upp, han älskade livet för mycket.

 

En vis människa sa en gång till mig, att de vackraste änglarna har vi bara till låns här på jorden. De är här så länge de kan sprida sitt ljus.. De vackraste änglarna..

 

Jag hoppas aldrig att vi glömmer att sprida ett ljus till våra medmänniskor.. Även om det så bara är ett leende till en enda person, varje dag..

Jag hoppas att vi alla kan lära oss uppskatta livet, sluta jaga det förgängliga och världsliga och njuta av det vi har här och nu..

Att vi tillåter oss att lukta på blommor, hoppa i vattenpölar, njuta av sanden mellan tårna, läsa en god bok eller vad man nu tycker om..

Att vi tar chansen att tala om för de människor vi älskar, att vi verkligen älskar dom. Att vi inte skjuter upp tills imorgon med att göra det vi vill göra.

Vi är inte lovade något, inte 1 minut, 1 dag, ett år.. Det vore tragiskt om vi kommer till en dag då vi önskar att vi hade gjort eller sagt det vi inte har gjort eller sagt.. Det vore tragiskt om vi började tänka..  tänk om..

 

De vackraste änglarna har vi bara till låns här på jorden, för en tid, en kort sekund.

Mina tankar finns hos Kristians nära och kära..

Kristian, vila i frid och tack för att jag fick vara en av dom som fick följa ditt liv, skratta med dig, drömma mig bort och gråta med dig.. Tack!