Känner att jag just nu sitter med en massa tankar och känslor som jag inte orkar med för tillfället.. Jag kan inte tränga undan dom men vill inte börja rodda i dom och fundera på vad de egentligen vill säga till mig.

Bilder och minnen tränger upp till ytan och jag trycker ner dom igen.. Jag vill inte befatta mig med det.. Inte idag, inte imorgon men någon gång i framtiden, då kanske..

 

De sista dagarna, eller ja om jag ska vara helt ärlig så är det nog de senaste veckorna, har saker och ting börjat bubbla upp till ytan och jag kommer på mig själv ibland att jag ler lite drömmande, eller bara får lust att gråta. Jag blir irriterad för ingenting och känner mig lätt uppgiven.

 

Jag vet inte om det är att hösten börjar göra sitt intåg eller om det bara är att så mycket har hänt det senaste året och det är först nu som jag börjar komma ikapp och få tiden att räcka till. Det kanske är en kombination av de båda.

 

Har den där gnagande ensamheten inom mig, och jag får liksom inte bort den. Jag har förvirring och totalt noll koll eller kontroll.. Samtidigt som jag är helt klar och har total kontroll på läget..

Ensamheten får jag väl försöka råda bot på, på något sätt.

 

En sak har jag dock lärt mig, hur mycket min hjärna och mitt hjärta säger att jag ska fly, så vet jag att det inte hjälper. Så jag rotar ner mig ännu mer i den Sörmländska myllan och vägrar att ge mig av. Är så trött på att fly genom att flytta hela tiden. Så jag stannar upp och känner efter, hur mår jag just nu? Vad känner jag egentligen? Och försöker sluta upp att rusa iväg mot nya mål.

 

Over and out