Om rädslan att vara själv.

Om rädslan att vara med någon.

Om rädslan att bli den som inte kommer någonstans, utan blir ensam kvar.

 

Jag vågar inte men vill. Jag vill men vågar inte.

 

Om rädslan att bli nobbad.

Om rädslan att bli sårad igen.

Om rädslan att leva ensam resten av mitt liv.

 

Men hur länge ska man vänta. Hur gör man.

 

Jag vill inte förlora min ensamhet till vem som helst. Och jag gör ingenting för att hitta någon att förlora min ensamhet till. För att jag är rädd. Jag är paniskt livrädd om jag ska vara helt ärlig.

Har gått igenom så mycket, och det var så länge sedan jag var "ute på banan". Och hur gör man när man inte är en partypingla? Och definitivt inte vill nätdejta.. Och i mina kompisgäng är det svårt att hitta någon.

Och hur vet man om intresset är ömsesidigt? Och hur gör man för att komma över stora skälvan att kanske bli nobbad.

 

Min goda vän P säger att jag ska göra som havet.. Våga!

Men det är lätt att säga, svårt att göra.

 

Jag har tänkt så länge att jag i första hand ska satsa på mig och vad jag vill. Och att jag ska kroppsligt må bra, men jag har insett att tiden rusar på, och om jag inte ska bli en bitter ensam kattkärring, så måste jag göra något.

Vill hitta DEN personen som jag vågar lämna min ensamhet för..

 

*kryper ihop i soffan och lyssnar på Melissa Horn*